Inte bloggat sedan nyår, jag vet. Men ända sedan nyårsdagen har jag bara varit i min säng hela dagen och bara gått upp ur den när jag skulle äta & gå på toa och så. Och såklart gått upp när jag har jobbat också. Men annars har jag bara legat i min säng. Kollat på film & serier. Och sovit. Sovit och tänkt för mycket. Jag har insett att mitt liv är bara svart, det finns inga glada färger. Allting är bara svart. Jag ser inte fram mot balen, studenten & studentresa osv. Jag ser inte fram mot något alls. När jag vaknar varje morgon vill jag bara sova och glömma allting, jag orkar inte fixa mig för skolan, jag orkar inte träffa folk, jag orkar inte gå till skolan, jag orkar inte plugga. Jag orkar ingenting. Det ända jag är tvungen till att göra det är att jobba men det är det ända jag tycker är kul. 

 

Jag är så trött på folk. Så trött på mina vänner. Så trött på allt & alla. Är helt enkelt trött på livet, jag orkar ingenting. Jag ligger bara hemma och tänker & försöker sova bort alla problem. Livet är liksom helt meningslöst. Det är mörkt när jag går upp & det är mörkt när jag går hem, det är samma saker i skolan, allting är samma. Jag är så trött på allt. Så trött på vissa av mina vänner som bara utnyttjar mig och umgås med mig när det passar dom och när ingen av deras vänner inte kan träffas osv.

 

Jag märker att jag är snart tillbaka i den fasen som jag var exakt för ett år sen, om inte värre. Jag är deprimerd och orkar ingenting. Jag äter inte bra & mycket som jag gjorde förut. Jag börjar långsamt att inte äta alls, snart är jag där igen. Smal som en pinne där revbenen syns, svimma på gymmet, vara så svag så jag har svårt att öppna burkar. Jag börjar långsamt vara där jag var för ett år sen. Jag vill inte, men jag hamnar där ändå. 

 

Jag var tvungen att skriva av mig lite, inte för att få uppmärksamhet. Utan för att skriva av mig, inget annat.