Det var ingen meningen från början att detta skulle bli en "deppblogg". Detta skulle egentligen vara en blogg med roliga händelser nu under sista året. Jag ville minnas mitt sista år på gymnasiet som något bra, inte något sämre. Jag trodde att detta skulle bli ett bra år, jag kände på mig att 2014 skulle bli mitt år. Verkligen inte. Raka motsattsen. Detta kommer verkligen inte bli mitt år, långt ifrån. Dom två första veckorna på året var bra, men resten har bara varit skit. Jag trodde jag hade gått vidare, det vara bara ett önsketänkade. Det var bara något jag trodde på då i den stunden. Jag trodde att jag var påväg att gå vidare, men nej. Välkommen tillbaka gråtandes & sömnlösa nätter.

 

Så fort jag är med mina vänner, shoppar, jobbar, ja när jag gör en massa saker. Då mår jag lite bättre och inte tänker så mycket på det som har hänt. Men jag vet att det följer med mig var jag än går. Och det kommer fram då och då. Men så fort jag lägger mig i min säng och lyssnar på musik, då kommer alla tankar fram igen. Jag hatar de. Jag vill kunna sova.

 

Jag har insett nu att de jag gång hade kommer jag aldrig att få tillbaka. Aldrig. Det värsta är när jag har gått vidare så är han verkligen borta. Och det vill jag inte, men jag måste. Jag säger hela tiden att jag måste ta tag i mitt liv och det kanske håller högst två dagar. Alla framtidsplaner är bara att kasta i väggen för det kommer aldrig att hända. Jag måste gå vidare för min egna skull. Jag måste, jag kommer bara gräva min grav djupare & djupare om jag inte går vidare. Tack och lov har jag mina fina vänner, någonting som jag är tacksam över att ha kvar.

 

Det värsta är när man är på botten så kommer ytterligare en sak som man gör att man känner att folk sparkar på mig när jag redan ligger ner. Allt blir bara mer & mer svart, när man redan mår dåligt så vill man inte att just den bomben skulle släppas. Min bästa vän & min älskade pojkvän gjorde slut med mig nu i veckan, det var nog de sista jag trodde skulle hända. Mitt allt. Men nu får jag bara försöka se framåt, men jag har mina fina vänner som stöttar mig genom allt och det är jag väldigt tacksam över. Mina vänner har försökt få mig att tänka på annat och det har faktiskt fungerat litegrann.

 

Jag och Sofia börjar att planera lite inför studenten (ja även fast jag inte var taggad på det i förra inlägget) och det kommer blir sjukt roligt. Denna helgen är det äntligen min jobbhelg, så som jag har längtat. Då får jag göra något jag tycker är kul & jag har verkligen inte tid att ligga hemma och gråta & har inte heller tid att tänka på hur jag mår och på allting som har hänt. Detta behöver jag just nu. Jag försöker vara med mina vänner nästa hela tiden, för när jag väl är hemma då går jag bara till sängen & sover och gråter. Men jag försöker vara positiv & se framåt!

 

Inte bloggat sedan nyår, jag vet. Men ända sedan nyårsdagen har jag bara varit i min säng hela dagen och bara gått upp ur den när jag skulle äta & gå på toa och så. Och såklart gått upp när jag har jobbat också. Men annars har jag bara legat i min säng. Kollat på film & serier. Och sovit. Sovit och tänkt för mycket. Jag har insett att mitt liv är bara svart, det finns inga glada färger. Allting är bara svart. Jag ser inte fram mot balen, studenten & studentresa osv. Jag ser inte fram mot något alls. När jag vaknar varje morgon vill jag bara sova och glömma allting, jag orkar inte fixa mig för skolan, jag orkar inte träffa folk, jag orkar inte gå till skolan, jag orkar inte plugga. Jag orkar ingenting. Det ända jag är tvungen till att göra det är att jobba men det är det ända jag tycker är kul. 

 

Jag är så trött på folk. Så trött på mina vänner. Så trött på allt & alla. Är helt enkelt trött på livet, jag orkar ingenting. Jag ligger bara hemma och tänker & försöker sova bort alla problem. Livet är liksom helt meningslöst. Det är mörkt när jag går upp & det är mörkt när jag går hem, det är samma saker i skolan, allting är samma. Jag är så trött på allt. Så trött på vissa av mina vänner som bara utnyttjar mig och umgås med mig när det passar dom och när ingen av deras vänner inte kan träffas osv.

 

Jag märker att jag är snart tillbaka i den fasen som jag var exakt för ett år sen, om inte värre. Jag är deprimerd och orkar ingenting. Jag äter inte bra & mycket som jag gjorde förut. Jag börjar långsamt att inte äta alls, snart är jag där igen. Smal som en pinne där revbenen syns, svimma på gymmet, vara så svag så jag har svårt att öppna burkar. Jag börjar långsamt vara där jag var för ett år sen. Jag vill inte, men jag hamnar där ändå. 

 

Jag var tvungen att skriva av mig lite, inte för att få uppmärksamhet. Utan för att skriva av mig, inget annat.